Spritkullen – om Söndrums stenhuggeri
”Stenbrottet i Söndrum är inget turistvykort, men det är en natur full med överton. Den är dramatisk om du vill, full av motsatser, tragisk och ödesmättad, den kan vara sydländskt färgrik eller vemodigt karg och grå, idyllisk och primitiv, realistiskt avslöjande eller lyriskt overklig. Det är en plats för oss.”
Så skrev Stellan Mörner 1946, i samband med Söndrumskolonins utställning på Halmstads museum, nuvarande Hallands Konstmuseum.
Utsikten från Spritkullen är fortfarande imponerande. En bit bort ser vi Laholmsbukten och vidare ut mot Bjärehalvön. Rakt nedanför minner det stora vattenfyllda hålet om en svunnen tid, liksom namnet på området i sig – Stenhuggeriet. Här arbetade som mest bortemot 500 personer mot 1800-talets slut, utspridda på flera olika stenbrott. Spritkullen lär ha fått sitt namn till följd av att man, i alla fall delvis, kunde betala för Söndrumsgnejsen som såldes här uppe med sprit.
Idag är området en sommaridyll som mest används för rekreation, idrott och lek. Men vi ser fortfarande minnen av stenhuggeriet här och var. Halmstads Stenhuggeri AB i Söndrum var aktivt från 1876 till 1965. Efterfrågan på huggen gatsten i grannlandet Danmark var stor på 1800-talets slut och Söndrum låg bra till geografiskt.
Verksamheten växte och Söndrumsstenen exporterades till fler länder. Till och med i presidentmonumentet i Washington kan man finna den rödflammiga gnejsen från Söndrum. I spåren av två världskrig och mellankrigstidens depression blev det svårare att hålla igång stenhuggeriet, som gick i konkurs och sedan återstartades.
Arbetet i stenhuggeriet var inget för veklingar. Det var ofta bonddrängar eller rallare, som var vana vid hårt fysiskt arbete som jobbade i brottet. Sommar som vinter utsattes de för vädrets makter, allt från stark sol till snöstorm. Några hade möjlighet att hyra en liten öppen trähytt som tillfälligt gav tak över huvudet. Dessa medförde dock andra, och värre risker. Stendammet rök nämligen in och samlade sig i hytterna, så att de som använde dem blev sjuka och dog.
Man sprängde med både krut och dynamit. Krutet användes till att ta ut råblock i stenen som sedan bearbetades till bland annat kantsten. Dynamiten behövdes för att slå sönder den sten som inte gick att förädla. Denna gick sedan vidare till stenkrossen för att bli makadam.
Stenhuggarna blev knappast rika. Verktyg, så som borrar, släggor, mejslar och kilar, fick de köpa till självkostnadspris av bolaget. Men arbetet var självständigt och fritt. Vissa jobbade säsong, andra arbetade på natten. Ljus och lykta fick de då hålla sig med själva. En cykelhandlare i Halmstad som tidigare arbetat som stenhuggare mindes den tiden som den bästa i sitt liv.
Arbetsgivaren erbjöd också en del förmåner till sina arbetare. De byggde små hus på området som de anställda fick köpa billigt eller hyra och bo i med sina familjer. För att dryga ut inkomsterna brukade de som bodde i huset hyra ut ett rum till ungkarlar som jobbade i brottet.
Personalen var försäkrad mot olycksfall i arbetet och kunde få fri läkarvård och en viss ersättning redan från första sjukdagen.
När konstnärerna som kom att kallas Söndrumskolonin kom hit i mitten av 40-talet var stenhuggeriets guldålder över, men ganska många av stenhuggarna fanns kvar. Bland annat stenhuggare Stendahl, som kunde dryga ut sin inkomst genom att hyra ut en stuga till Stellan Mörner och hans familj.
X:et kom att återvända till Söndrum livet ut och den en generation yngre Halmstadskonstnären Walter Bengtson blev en vän. Till vänster nere vid Bastaskär finns hans ateljé som är öppen för besök större delen av augusti.
