Det visuellt märkvärdiga – hantverk och Elvira Roslund Gustavsson

Ofta, men inte alltid, är konstupplevelser visuella. Gränserna mellan vad som betecknas som konst, konsthantverk eller design är inte skarpt dragna och bör nog heller inte vara det. Måste konsten vara vacker, behaglig för ögat, skickligt och hantverksmässigt utförd? I så fall finns i de två montrarna direkt efter att vi kommer in i nästa sal mycket som skulle kunna benämnas konst. I montern närmast fönsterväggen finns gamla sedlar och aktiebrev, ofta konstnärligt utformade och dessutom har de ett överenskommet värde, som ibland ökar med tiden. Men kan de klassas som konst? Måste konst vara värdefull? Är den en investeringsvara? Eller räcker det att den har ett emotionellt värde för en individ? Har vi människor i allmänhet ett behov av att dekorera, försköna och att uttrycka individualitet likväl som tillhörighet i en större gemenskap?

Om den ena monterns tematik handlar om ekonomiskt värde och status så är föremålen i den andra montern mer från den privata sfären. En del har konstnärliga värden, som det vackert handmålade skäkteträet som gjordes med förhoppningen om ett bröllop 1850. Annat har kanske mer haft ett personligt värde för ägaren, som pennfodralet i denim från 1970- eller 80-talet.

Föremålen har andra syften än att bara vara vackra. De är oftast inte gjorda av en konstnär, med undantag av Torsten Billman och Elin Svipdag, vars exlibris visas i montern från den privata sfären. Förlängningen av frågan Vad är konst blir Vem är konstnär?

I mitten av rummet står en hög keramisk skulptur, Elvira Roslund Gustavssons ”Too much, too quick” med undertiteln ”backbone”. Den påminner i sin högresta form om ett abstraherat skelett med spröda och lite spruckna kotor som likt ett uppförstorat pärlband är uppträdda på en grov ståltråd. De är delvis glaserade i rött, där glasyrens blanka yta står i kontrast mot den ofärgade matta leran. Längst upp möts det röda av en annan konstruktion av vita och grå kotor. Dessa bildar tre ganska runda former som nästan trasslar in sig med den uppåtsträvande röda ryggradsliknande formen. Skulpturen står på en bädd av grön mossa. Verket handlar om tvåsamhet och om hur man ibland nästan kan gå sönder av att försöka leva i symbios med någon annan. Konstnären har medvetet låtit leran bli sargad och få sprickor, vilket ger ett skört och sårigt uttryck där materialet, leran, också framhävs.