Självförverkligande trots motstånd
Om man kommer från Halmstad känner man nog igen efternamnet – Halmstads historia är nämligen intimt förknippad med familjen Wallberg. Ingrids pappa Alfred Wallberg ägde och drev Wallbergs fabriks AB på Slottsmöllan, ett område bara några minuter härifrån. Det var Halmstads största företag med hundratals anställda – här fanns olika verksamheter bland annat tegelfabrik, textilindustri och tillverkning av maskinfilt för pappersindustrin.
Ingrid Wallberg föddes 1890, näst yngst av tio barn, med sex systrar och tre bröder. Enligt tidens anda så prioriterades pojkarna vad gällde utbildning och delaktighet i familjeföretaget. Men Ingrid hade mycket högre ambitioner än att bara bli någons hustru. Hon tog redan som väldigt ung del av kampen för kvinnans rösträtt och skrev både i sin dagbok och i novellsamlingen ”Penibla historier” om det orättvisa i hur hon som kvinna inte erbjöds samma möjligheter till självförverkligande som män. Det är ganska symptomatiskt att ”Penibla historier”, som publicerades 1921 gavs ut under den manliga pseudonymen Isak Lindäng. Före svenska kvinnor fick rösträtt 1921 räknades de som omyndiga upp till 21 års ålder – och blev omyndigförklarade igen om de gifte sig! I sin dagbok noterar Ingrid krasst att det efter lagändringen ändå inte fungerade i praktiken.
Hon var 19 år när hon gifte sig med Albert Lilienberg, förste stadsingenjör i Göteborg. Han fick under 1910-talet sitt genombrott både i Sverige och utomlands genom arbetet med stadsplaner, framförallt i Göteborg. Hon tog del av sin makes yrkeskunskaper och arbetade som hans assistent. I början av sin karriär arbetade Ingrid uteslutande med stadsplaner. Det var väldigt ovanligt med kvinnliga stadsplanerare och dessutom brukade kvinnor sluta arbeta när de gift sig. Ingrid var emellertid ung, de hade ännu inte fått några barn och hon ville bidra till försörjningen. Makarna lade fram gemensamma förslag till flera stadsplanetävlingar i Norden och USA. Oftast stod inte Ingrids namn med på ritningarna utan bara hennes makes trots att hon stått för delar eller ibland huvuddelen av förslaget. Utmärkande för parets stadsplaner var mer organiska former än 1800-talets strikta rutnät som grund till städerna. Bebyggelsen anpassades mer efter naturens och omgivningarnas unika förutsättningar. Ett exempel på detta är Strömstads stadsplan från 1913 som finns med på utställningen. De ville också ta in människan, och tidens nyvaknade intresse för friskvård, i planeringen. Det innebar fokus på parker, små torg med butiker och helst en trädgård till varje bostad.
De som bodde mitt i en stadskärna borde åtminstone ha klätterväxter på byggnaden för trevnadens skull, resonerade Ingrid och skrev en debattartikel om detta. Hon var en flitig och välartikulerad skribent som publicerades i många sammanhang, ofta om frågor som rörde allas rätt till en bra bostad.
1927 skilde hon sig från Albert Lilienberg och separationen tycks ha gett henne större frihet till självförverkligande. Ingrid tog med sig sonen Björn och reste till Paris där de till en början bodde hos systern Lotti, som gift sig med Albert Jeanneret, Le Corbusiers bror. Det var här som hon också äntligen fick chansen att utbildas vidare från stadsplanerare till arkitekt, genom att praktisera hos Le Corbusier och ta lektioner i arkitektur av blivande affärspartnern Alfred Roth, som också arbetade nära Le Corbusier. Efter det definierades hon aldrig som någons assistent, utan som en arkitekt vars namn stod på ritningarna.
1929 gifte hon om sig med Gösta Göthlin. De hade mycket gemensamt. Han var läkare, sundhetsinspektör och ledamot i Kommittén angående bostadssociala minimifordringar.
Vid sidan av arkitektkarriären engagerade hon sig också på hemmaplan, i familjeföretaget. Genom lånade pengar såg hon till att öka aktieinnehavet så hon kunde vara med och påverka WFAB:s framtid. Affärskvinnan Ingrid, en kosmopolit som reser mycket och behärskar många språk, växer fram. Hon startade i egenskap av majoritetsägare också dotterbolaget Sexto där systrarna Lotti, Anna och Greta samt de tre avlidna systrarnas barn blir delägare. En aktiv handling för att jämna ut maktfördelningen som baserats på könstillhörighet.
