Samhällets viktiga familjer
När 1900-talet börjar är Halmstad en snabbt växande stad med en väldigt ung industri. Kommunikationerna har under andra halvan av 1800-talet förbättrats väsentligt genom markant utbyggnad av hamnar samt anläggande av järnvägslinjer – först mellan kust och inland, senare vår tids utmed hela västkusten.
Stadens styrelse har länge skötts av en koncentrerad klick familjer som antingen varit förmögna, högre utbildade, fabrikörer eller helt enkelt etablerade hantverkare. Vilka var dessa centralpersoner i Halmstad? Låt oss titta närmare på en av dem: På Slottsmöllans industri AB i Halmstad fanns fabrikör Alfred Wallberg; en person som hade ett finger med i de flesta större händelserna under perioden. Han är en välbärgad och initiativrik fabrikör som känner ansvar för stadens invånare. Han vill, som många andra i tiden, också höja statusen på Halmstad genom att upprätta ett modernt museum. Parallellt med detta, ordnar stadens hantverksförening större utställningar, som de 1912 och 1929. Delar av dessa hålls på Wallbergs mark. Wallberg är också van, att då medel saknas i föreningar han intresserar sig för, helt sonika skjuta till det som saknas ur egen kassa för att slutföra ett ändamål. Så sker till exempel när Friluftsmuseet Hallandsgården skapas på Galgberget under 1920-talet.
Att Wallberg var en handlingskraftig man gjorde att de föreningar som valde in honom i styrelsen fick egen ökad handlingskraft. Man får heller inte glömma, att rösträtten var kraftigt inskränkt före 1919 och att de allra flesta människor stod utan reell möjlighet att direkt kunna påverka samhällsprojekt. Först 1921 fick kvinnor rösträtt.
Så, var det enbart pengarna som styrde i staden? Nej. Medborgare med mindre ekonomi, såsom hantverkare, lärare och militärer som också tidigt var pådrivande i staden, bildade nätverk med personer som Wallberg. Föreningslivet var utbrett och genom evenemang som Hallandspostens konstutställning 1919 eller den stora Halmstadutställningen 1929 samlades företrädare från många olika folkrörelser och med dem goda kontakter, som kunde mobilisera välvillig energi. Vid Halmstadutställningen 1929, där Halmstadgruppen för första gången visas gemensamt, har Landshövdingen Axel Mörner aktivt deltagit i nätverkandet kring alla tillstånd och planläggningen av utställningen. Att hans son med sina kamrater får ta sig an inte bara deras egen utställning, utan också en del av den arkitektoniska utsmyckningen är en win win situation ur dåtidens tänk. Det var viktigare att uppnå målet än att motarbeta nepotism och svågerpolitik, och undvika eventuell korruption.
Trots en under tiden växande arbetarrörelse kvarstod en respekt och en slags beundran för dessa auktoriteter, kanske på grund av deras förmåga att driva samhällstillvända projekt just genom sina kontakter med andra makthavare; man ansåg möjligen helt enkelt att de förtjänade sina positioner.
Den hastiga befolkningstillväxten och den utvecklade ekonomin leder samtidigt till att man börjar tänka om. Vilka är det som är värda sina positioner? Inte minst för att upprätthålla legitimiteten för samhällets styre.
Halmstadgruppen formas av deltagare från samhällets olika skikt mitt i en turbulent brytpunkt där den gamla samhällsordningen utmanas av nya och bredare grupper. Många strukturer är sig lika, men i de beslutande och drivande facken placerar man en ny skara personer, från tidigare oprioriterade delar av samhället.
