Grötviks hamn

Halmstads Stenhuggeri AB hade sina toppar och dalar. 1930-talets depression påverkade efterfrågan negativt och många av stenhuggarna blev arbetslösa. När man 1936 beslöt att det skulle anläggas en hamn i Grötvik kom dock nya arbetstillfällen. Sten hämtades från ett nyupptaget brott nära hamnen och ett 20-tal man fick anställning med hamnbygget. Grötviks hamn invigdes 1939, närmare bestämt den 26 augusti, bara fem dagar före andra världskrigets utbrott.

Vid mynningen placerades därför en skuta, som blockerade ingången och som skulle sänkas ifall det blev invasion. Hur länge den blev kvar där förtäljer inte historien.

Vid parkeringen finns en minnessten med följande inskription: ”Berget har i mer än ett halvt sekel givit hård möda och knapp bärgning åt strävsamma män, som på dess grund byggde ett eget samhälle”. Stenen restes 1973, knappt tio år efter att den sista stenhuggaren lagt ned sina verktyg för gott i Söndrum.

Sedan 1998 går Prins Bertils stig genom hela den kuststräcka som en gång präglades av stenbrotten. Grötviks hamn är en skön plats att landa på, ta en glass eller bada från piren. De små badhytterna minner om brytpunkten när stenbrotten börjat tystna och turismen börjat blomstra. De minner också, även om man kanske inte tänker på det, om konstnärerna som under 1940- och 50-talet drogs till Söndrum. Flera av dem hyrde nämligen en badhytt som sommarateljé. Waldemar Lorentzon, Felix Hatz som delade med Erik Olson. Och inte minst Axel Olson, som nog var den som målade mest här omkring Grötviks hamn och de intilliggande stenstränderna. Ett av de mest dramatiska verken härifrån är hans ”Ett skepp går under” från 1947.