Medicinalstyrelsen

Det var en gång tre bröder.

Pelle hette den yngste av dem. Han hade krulligt vitt hår, som en boll runt ansiktet. Han hade en vaken blick och rosiga kinder, men näsan var förunderligt blek.

Mellanbrodern hette Olle. Han hade också vitt krulligt hår, men det såg mer ut som två rektanglar på vardera sidor om huvudet. Olle hade också rosiga kinder, men runt ögonen fanns blå ringar och ögonlocken ville hela tiden falla ned, så han kisade för det mesta.

Den äldsta brodern hette Kalle. Hans vita krulliga hår antog mer formen av två mjukglassar, vars innehåll rann ned på båda sidor av ansiktet. Kalles ögon såg ut som pepparkorn, små och svarta, och han snörpte nästan alltid på munnen. Eftersom han var äldst ville han gärna bestämma över sina yngre bröder.

Från sina föräldrar hade bröderna ärvt flera tunnland mark, och det sista deras mamma sa innan hon dog var: ”Odla vår trädgård tillsammans och var till nytta för varandra och era medmänniskor!”

Men det var lättare sagt än gjort. De kom inte överens och delade därför upp marken i tre delar.

Pelle ville odla julgransprydnader, helst gröna, och kanske några polkagrisstänger också. Han ville att det skulle bli både fina och smaskiga saker som växte fram.

Olle ville odla bokstäver, i ett ordnat rutsystem, med ord som nästan ingen annan begrep. Han tänkte att de avancerade orden skulle imponera på visa män och att han genom detta själv skulle bli ansedd som vis.

Och Kalle, den äldste brodern, ville odla liljekonvalj och renfana. Av de gula knappformade blommorna på renfanan ville han göra ett te för att få bukt med sin mask i magen. Liljekonvaljens vackra vita blommor, det visste Kalle, var giftiga. Hans lömska plan var att förgifta både Olle och Pelle så han fick all mark för sig själv. Då kunde han sälja den till grannen som ville bygga en stor spa-anläggning.

Så levde de sida vid sida, men inte tillsammans. Ingen av dem till nån större nytta för någon annan än sig själv.

Så en dag föll det vita rosor från himlen och spred ut sig över allas odlingar. Och längst ned på Kalles odlingslott mullrade det till och mamman uppenbarade sig i en spöklik gestalt. Hon hade rosor till armar, och ansiktet såg lite ut som en krona. Hon var klädd i en konstig bikiniöverdel med blå ränder. Hon såg arg ut på ögonen och mungiporna gick nedåt.

”Mina söner, ni odlar inte tillsammans och det ni odlar är inte till någon nytta. Ser ni inte de sjuka och olyckliga omkring er? Ni måste hjälpa dem.”

Bröderna skämdes och började prata med varandra lite försiktigt.

”Kanske är det fler än jag som lider av mask i magen?” sa Kalle.

”Kanske kan jag lära ut min visdom, istället för att försöka hålla den hemlig?” sa Olle.

”Kanske vill ni smaka på mina polkagrisstänger?” sa Pelle.

Och vet ni vad, en vecka senare hade de tre bröderna blivit sams igen och öppnat en butik, där de sålde medicin som de utvecklat från olika växter, julgransprydnader och polkagrisstänger. Och Olle lärde alla som kom till butiken vad de olika växterna hette på latin.