Bilden av kvinnan

1991 gick Lotta Antonsson sista året på Konstfack i Stockholm. Hon hade redan då ett feministiskt perspektiv i sin konst. Till slututställningen ville hon med utgångspunkt ur stereotypa och objektifierande bilder av kvinnan skapa ett starkt uttryck, dela ut ett visuellt knytnävsslag och göra betraktaren uppmärksam på sin egen blick. I de sex svartvita bilderna i serien Take it as a Man använde hon sig själv som modell för att ifrågasätta kvinnans objektifiering. Diskussionen som följde var då relativt ny och kontroversiell.

Vi visar här en av de sex bilderna med en lättklädd kvinna ståendes på alla fyra. Antonsson har skapat ett raster, eller ett lager, mellan bilden och betraktaren. Och också mellan subjekt och objekt. Hon har bearbetat bilderna genom en fax, så att de successivt förlorat konstrast och tydlighet. Rastret gör att vi ser, men samtidigt fjärmas. Kanske känner vi oss som att vi smygtittar och blir genom det mer medvetna om att – och hur – vår blick erövrar kvinnans kropp. Det stora formatet, en kvadratmeter, bidrar också till att vi inte kan värja oss.

Diptyken Lady Lovely Look, på den motsatta väggen, är från 1993-94 och består av två bilder av samma kvinna i naturlig storlek, vilket gör hennes närvaro mer påtaglig. Hon är inte förminskad till ett format som vi kanske förväntar oss av fotografier. I båda bilderna står hon rakt upp och ned framför oss och möter fast vår blick. Men i den andra har hon dragit upp sin klänning och visar sitt kön. Även här finns ett slags raster mellan oss och henne, men denna gången i form av oskärpa och överexponering.

Lotta Antonsson har även här velat ha ett hårt anslag och visa på ett motstånd. Hon refererar till en berättelse om Franska revolutionen där kvinnor drog upp kjolen och visade sitt kön i protest. Det kvinnliga könet blev på så vis ett motstånd mot, istället för ett föremål för, våldet. Kvinnan på bilden äger sin egen kropp, och är sin egen regissör snarare än en aktör i någon annans fantasier. Än en gång blir det svårt för betraktaren att distansera eller värja sig.

Det tredje verket i rummet, White Noise, är från 2008 och är mer subtilt i sitt uttryck, men budskapet ligger ändå mycket nära de två äldre verken. Det handlar fortfarande om den kvinnliga kroppen och vår blick på den. Här har hon använt sig av ett slags collageteknik och det var också vid den här tiden som Antonsson började visa sina fotografier tillsammans med objekt i rumsliga installationer. Vi ser en naken, sittande kvinna och hennes spegelbild bakom henne. Till skillnad från kvinnan i Lady Lovely Look möter hon inte vår blick. Hennes ögon döljs bakom håret och hennes rygg är böjd. Uttrycket är sårbart och hon tycks inte vara medveten om att vi betraktar henne. Hon är delvis dold av en växt med utfrätt ljusa blad. En viktig del i kompositionen utgörs av en svart form, som ett utklippt hål. I kontrast till denna, vid kvinnans kön, har vi det vita brus som titeln anger. Det vita stör och återigen blir vi påminda om blicken på kvinnan.

Vi ser den kanske inte först, men lite bakom kvinnan, på en hylla vid spegeln, anar vi en snäcka. Den blir en föraning om nästa kapitel i Antonssons konstnärskap, det som vi ser i de andra salarna.