Ljungby horn och pipa
Långt långt bort i fjärran, nära världens ände och med en blå rand av horisont bakom, låg ett slott. Det vilade en förbannelse över det. Trollen i skogen spelade olika spratt med familjen som bodde i slottet. De kunde till exempel byta ut söndagssteken mot flugsvamp, som det fanns gott om i skogen. Eller ta bort alla fina färger från fruns kläder så att den praktfulla sidenklänningen blev till en beige trasa av lump. Hennes hår, som hon mödosamt satte upp i konstfärdiga frisyrer, dekorerade med ädelstenar och nyplockade blommor, blev till orangefärgade stripor. Sissela, som hon hette, funderade på om de borde flytta in till stan, kanske sälja slottet och köpa en lägenhet istället.
Men en dag kom hon att tänka på sin kusin, riddare Bengt. Kanske kunde han hjälpa till att bryta förbannelsen? Hon skickade ett meddelande med en brevduva som nådde Bengt på andra sidan skogen.
Så en tidig höstdag kom han ridandes på sin vita springare, Blanche. I slutet av skogen hade knappelurerna krupit fram för att lapa lite sol. De såg konstiga ut, tyckte Bengt, som aldrig sett dem förut, men visste att det var trollens husdjur. Han manade på hästen att trava på fortare, så att de inte skulle följa efter till slottet. Över de nyplöjda åkrarna travade Blanche med Bengt på ryggen och till slut kom de fram till slottet. Men det var något som inte stämde. I den stora audienssalen, på en jättestor stol, satt inte Sissela, utan ett troll, fult och elakt. Trollet hade på sig Sisselas finklänning.
– Storstenen i storskogen, knappelurum fallera, sa trollet och tittade nästan vädjande på Bengt.
Bengt såg en annan konstig sak också. Det gamla hornet, som alltid hängt på väggen i slottets förmak, var borta. Istället hängde där en vissnande tallruska.
Utanför hördes hästen gnägga, så Bengt vände tvärt och sprang tillbaka. På vägen snappade han åt sig tallruskan och hoppade upp på Blanche. I flygande fläng gav de sig tillbaka mot skogen. Det var något i trollets konstiga prat som väckte minnen hos Bengt.
– Storstenen? Där lekte ju jag och Sissela när vi var barn. Vi tyckte att det var spännande eftersom man ibland såg en trollsvans sticka fram mellan granarna där. Och när vi tittade upp mot tallarnas trädkronor så såg de ut som älghorn.
I tre dagar och tre nätter red Bengt omkring i skogen och letade efter platsen där han och Sissela lekt som barn, och plötsligt fann han den. Stenen var lika stor som han mindes den. Lavarna som täckte den såg nästan ut som knappelurer, och framför stenen växte ormbunkar. Sedan hörde han en röst:
– Bengt, här är jag!
Det var Sissela, men ändå inte. Hennes kläder och hår såg inte ut som vanligt, och blicken var vild. I ena handen höll hon hornet.
Bengt kastade instinktivt tallruskan på henne. Och då blev det som en dimma kring henne, men när den lade sig stod där istället ett troll. Bengt slet hornet ur trollets hand och red tillbaka till slottet i en väldig fart.
Han gick in och hängde tillbaka hornet på sin plats och smög sedan in i audienssalen.
– Åh tack, ädle kusin, sa Sissela som kom honom till mötes. Hon såg ut precis som vanligt med sin långa sidenklänning och med ädelstenar och blommor i håret.
Sedan den dagen bröts förbannelsen. Trollen stannade på behörigt avstånd i skogen och människorna i slottet levde lyckliga i alla sina dagar. Med hornet på sin plats i förmaket.
