Den som kunde flyga

”Hjälp. Var är jag? Var är mina träd och min å?”

”Va, vad sa du? Du väckte mig.”

Hugin och Munin vaknade från sköna drömmar där de hängde med alla de andra kråkfåglarna i Norre katts park. Retade katterna på katthemmet och familjerna som försökte ha picknick i lugn och ro. Men när de nu slog upp ögonen kände de inte alls igen sig.

”Jag tror att jag kan ana Nissan där borta”, sa Hugin som var längst av de två korparna.

”Jag ser bara en massa vävar”, sa Munin.

Hugin kastade en blick mot sin bror och blev förfärad över vad han såg:

”Men hur ser du ut? Har du fastnat i en gammal läskburk?”

”Hur ser du ut själv? Var är dina vingar? Och vad är det för tjafs du har runt halsen, har du fastnat i en plastpåse nu igen? Inte konstigt att du ser arg ut!”

Den hemska sanningen började klarna för de två nyvakna korparna. De hade blivit infångade och fråntagna sin frihet.

”Det är inte rättvist, bara för att människorna inte kan flyga så ska de straffa oss.”

Munin började gråta.

”Tyst med dig. Dina tårar kommer inte hjälpa oss härifrån.”

På natten lyckades de hasa runt i museet där de hade stängts in och i ett rum intill såg de en förskräcklig syn. Två tuppar hade hängts upp på väggen. Men den ena tuppen öppnade sina ögon och tittade på dem. Tupparna hade länge funderat på om de kunde ta sig ut i det fria – och hur.

”Men ni kråkfåglar är ju smartare än vi tuppar och ni har väl många bundsförvanter utanför också. Vi har hört om era ligor i parken.”

Hugin och Munin funderade ett tag. Ja, så måste de göra. På natten gick de fram till fönstren och knackade och knackade med sina långa näbbar. De andra kråkfåglarna, mestadels råkor, hörde detta ända bort till parken och kom och släppte ut Hugin, Munin och tupparna. Allt var frid och fröjd. Ända till nästa morgon, då korparna öppnade sina ögon:

”Hjälp. Var är jag? Var är mina träd och min å?”

”Va, vad sa du? Du väckte mig.”