Att samla – Terese William Waenerlund och Judith Johansson
Som konstnär kan man arbeta i varierande tekniker, ibland uråldriga och ibland helt nyskapande. Ett exempel på det senare är Terese William Waenerlund och verket ”Weave” som täcker upp en hel kortvägg i rummet. Verket är vad det heter – en väv. Men inte i traditionell mening, istället för varp är stommen av armeringsjärn. Materialet som hon vävt med är textila trasor som behandlats med en glaskräm, en blandning av natriumsilikat och glaspulver. Sedan bränner hon ytan med en gasolbrännare. Det mesta av det organiska materialet brinner upp och det bildas bubblor och en ganska grov struktur i glaset. Tekniken har hon gett namnet ”Burn Out”. Färgerna är ljusa, mestadels nyanser av vitt, men på vissa högdagrar är det sotigt bränt. William Waenerlund har en bakgrund som glaskonstnär och hon ville hitta en teknik för att skapa något annat än det tunna, transparenta och släta. Hon ville också bort från att glas ofta förknippas med en funktion, ett dricksglas eller en skål till exempel. ”Weave” är ett konstverk, utan någon annan funktion. Vid en första anblick ser det väldigt textilt ut, nästan mjukt.
Men till skillnad från vävda mattor är det varken mjukt eller särskilt tåligt. Det sköra i glaset är närvarande även om uttrycket är ett helt annat än vad vi förknippar med materialet glas.
Judith Johansson hade sin vävateljé i Knäred i ett femtiotal år och räknas som en av Sveriges främsta textilkonstnärer. Hon är rikt representerad bland annat i kyrkor runt om i Sverige.
Hennes vävda mattor som visas här är i det mesta, utom möjligen det estetiska uttrycket, den totala motsatsen till William Waenerlund. På det låga podiet, till höger, ligger en hoprullad trasmatta som har luddiga bruna inslag av kaninpäls. Det är en trasmatta, och i brist på annat material under andra världskriget användes skinnbitar från kanin. Skinnbitarna kunde hon köpa från en lokal handlare. Annat material som kunde användas var remsor av pappersfilt eller uniformskläde. Den ljusa ryamattan som hänger på ställningen är också från 1940-talets början, och gjord av restmaterial. ”Man tager vad man haver” var parollen under krigsåren.
Mattan ”Arild” som hänger på långväggen närmast dörren är vävd i tekniken röllakan och betydligt exklusivare än de två så kallade ”krigsmattorna”. Den vävdes 1955, och har ett geometriskt mönster med upprättstående rektanglar i blå toner som bryts av med horisontella linjer som består av kvadrater i rosa toner. I jämförelse med krigsmattorna andas den högkonjunktur, framtidstro och god tillgång på exakt det material som önskades. ”Klipporna i Arild har ett så egendomligt färgspel, det är liksom vattnet en sommarnatt” sa Judith själv om mattan.
