Arvid Carlson, Flicka i röd tröja

En antydan till leende, en lite beslöjad blick. Mjukt skulpterade kinder och med händerna nära varandra framför livet. Så skulle jag i få ordalag beskriva Arvid Carlsons Flicka i Röd tröja från 1934.

Och så skulle jag också i få ordalag beskriva Leonardo Da Vincis Mona Lisa från 1500-talets första år.

Har Arvid Carlson gjort en parafras? Jag skulle tro det. Den är subtil och han har förändrat kvinnans stil så att hon blir en modern och stilmedveten 1930-talstjej. Hennes röda polotröja täcker, till skillnad från Mona Lisa, allt vad dekolletage heter. Hon har en kortklippt pagefrisyr med mjuka lockar och en baskerliknande röd hatt, moderiktigt på sned. Ovanpå den röda polon bär hon en grågrön pälsfodrad kappa med stora slag. Hon är klädd för svenskt väder.

Hennes händer överlappar inte varandra, som de gör hos Mona Lisa. Istället är den ena handskklädd medan den andra är avklädd och håller i handsken, som om hon funderar på att ta av sig mer. Hon är kysk och flirtig på samma gång. Precis som Mona Lisa.

Da Vincis ikoniska målning heter egentligen La Gioconda, vilket betyder ungefär ”den levnadsglada”. Den titeln skulle också kunnat passa på Flicka i röd tröja. Som betraktare kan man nästan känna att man vill vara henne, och blir lite nyfiken på vem hon är och vilket slags liv hon lever.

Arvid Carlsons konst brukar ofta kategoriseras till riktningen Den nya sakligheten. Begreppet skapades i Tyskland under 1920-talet och innebär ett klassicerande uttryck med detaljskärpa och kontrastverkan, oftast med ganska hög realism, i viss mån tillbakablickande mot renässansen.

1921-22 var Arvid Carlson i Paris och studerade konst på Academie Moderne. Det blev mycket arbete med levande modeller, och han brukade ibland referera till kvinnorna i vissa av sina målningar från tiden som ”fransyskorna”. Han bör också ha gått på Louvren och beundrat renässansmålare som Rafael och Da Vinci. Man får utgå ifrån att han bekantade sig med Mona Lisa både en och annan gång.

Det igenkännbara heter den här utställningen och det kan finnas något psykologiskt vilsamt i att känna igen. Det finns också studier som visar hur länge människor i snitt stannar upp och betraktar ett konstverk. I de fall där det finns ett igenkännande varar den stunden längre.

Så kanske har Flicka i röd tröja en dubbel dragningskraft för att vi känner igen den. Även om vi vid en första anblick inte tänker på Mona Lisa så kanske hon finns med i vårt undermedvetna, samlade bagage av visuella upplevelser.