Tre plus tre blir jättemycket
Det var en gång tre små ankor. Och detta var alltså jättejättelängesen, så de har fått olika namn i olika versioner av den här sagan. Andersson, Pettersson och Lundström. Knatte, Fnatte och Tjatte. Bert, Stjärt och Fjärt. Ja, kära barn har många namn. Vilka namn tycker du är bäst?
Jag tycker Bert, Stjärt och Fjärt, så nu får de heta så. De levde före allt annat fanns, för miljoners miljarders år sen. De simmade runt i ett gigantiskt hav utan att någonsin se något annat än varandra.
Men plötsligt en dag såg Bert något glimma till.
”Titta där framme”, pep han.
”Var då?” sa Stjärt
Eftersom de aldrig tidigare hade sett något annat än havet och varandra så var det inte så lätt att förstå vad där framme ens betydde. Som tur var hade de ögon även bak på rumpan och nu upptäckte även Fjärt hur det glittrade till.
”Åh så fint! Guld!”
Sa han och det var ett helt nytt ord, som bara kom av sig själv för de hade ju aldrig sett något sånt. Bara vitt som deras fjädrar, och blått som det ändlösa havet.
”Guld”, fyllde Stjärt i. ”Det smakar underbart i min mun att säga så. Guld, guld, guld!”
Det de hade upptäckt var tre små guldfiskar, som simmade åt det andra hållet. Fiskarna gapade av förvåning för de hade också simmat runt i det stora blå utan att någonsin se något annat än varandra och havet.
De två grupperna vågade först inte närma sig varandra, men till slut pep Bert, som var något modigare än de andra ankorna.
”Piip! Tittut där borta. Vill ni leka?”
Fiskarna blev glada, viftade på stjärtfenorna och de sex yrde runt som aldrig förr i en slags dans. Men när de ville leka kurragömma så gick det inte för det fanns inget annat, ingenstans att gömma sig!
Det satte igång deras fantasi, att de nu ändå fått uppleva en helt ny form och färg.
”Hus”, sa plötsligt Fjärt.
”Hus, hus, hus”, ekade Stjärt.
”Det smakar hårt, stort och lite fyrkantigt i min mun”, sa Bert
Och vips fanns där tidernas första hus. Guldfiskarna såg det också. Först blev de lite rädda, för det var så stort. Men nyfikenheten tog över och snart simmade tre ankor och tre fiskar runt, runt, runt ett hus, som blev två hus, tre hus och till slut en liten stad. De kunde leka kurragömma mellan husen, som var rätt höga. Längst upp fanns, vad vi idag vet heter en flagga. Det var i själva verket ankornas och fiskarnas fantasi som hade skapat världens första flagga.
”Flagga”, sa Fjärt
”Flagga, flagga, flagga”, ekade Stjärt.
”Men den kan väl få ett längre finare namn”, sa Bert.
Den hade två färger. Vitt hade de ju sett förut, men den var också röd.
”Danark”, testade Fjärt
”Danmark”, fortsatte Stjärt
”Nej, längre. Finare. Dannebrogen”, sa Bert och alla enades om att den kunde heta så. Även om det kanske är ett konstigt namn.
Flaggan verkade i alla fall nöjd, för den började vifta alldeles väldigt. Den viftade och viftade och allt flög utåt. Ankorna och fiskarna och andra saker uppstod också, som i ren magi. Båtar och nya former, helt nya färger. Det var som en explosion.
”Bang”, sa Fjärt
”Bang, bang, bang”, sa Stjärt. ”Det smakar spännande!”
”Big Bang”, sa Bert, som alltid skulle ha sista ordet.
Och helt plötsligt var de inte alls ensamma. Till och med en gubbe i kanot hade skapats tack vare deras fantasi och den magiska Dannebrogen, världens äldsta flagga!
