Trollet, hästen och kentauren
Det var en gång ett troll. Han hette Bertil och bodde ensam långt, långt in i skogen. De andra trollen i trollbyn tyckte inte om honom för han brukade stjäla deras hästar. Så red han dem över stock och sten ända tills de var alldeles utmattade. Då lämnade han hästen och stal en ny, som var piggare. De andra trollen fick leta reda på sina hästar, och ge dem massor med mat och kärlek så att de blev pigga igen. Men då kunde det hända att Bertil kom och stal samma häst en gång till.
En dag fick trollen i trollbyn nog, så de kokade ihop en särskild magisk brygd som de gav till den allra finaste hästen Brunte. Brunte hade en vacker rödbrun färg från topp till tå och ett glatt leende. Han var lite busig och orädd till sin natur. När han fick i sig av den magiska brygden blev han ännu mer orädd och helt outtröttlig.
”Kom och ta mig, om du vill”, ropade Brunte ut mot skogen en natt. ”Jag vill ha äventyr!”
JAG VILL HA ÄVENTYR, ekade det i skogen.
Bertil som låg och sov under en gran hörde detta och började röra sig mot trollbyn.
”Den hästen måste jag ta”, muttrade han för sig själv. ”Jag vill också ha äventyr!”
Bertil var stor och stark och tyckte själv att han var en riktigt tuffing, en som inte var rädd för något eller någon. När han kom fram till trollbyn och fick se Brunte blev han nöjd.
”Vilken vacker häst, kom så lilla pålle”, lockade han.
Och Brunte kom fram till Bertil och lät honom hoppa upp. Han var redan sadlad och klar och hade mycket spring i benen.
Över stock och över sten sprang Brunte, under granar och över bäckar gick färden. Många mil sprang han med Bertil på sin rygg.
”Ptrro, stanna”, ropade Bertil till slut. ”Jag måste vila.”
”Men det måste inte jag”, sa Brunte och sprang vidare.
Bertil fick kämpa för att hålla sig kvar och han blev svettig ända ner på svansen. Vad var det här för häst, undrade han. Varför blev den inte trött? Bertil höjde rösten och tog fram sin mest skrämmande stämma:
”Nu stannar du! Annars gör jag hamburgare av dig.”
”Gnehehehehe”. Brunte skrattade bara åt hotet och sprang vidare.
Och plötsligt kom de till en glänta. Framför dem stod en jättestor figur.
”Är det en människa?” Sa Bertil och nu var hans röst inte alls så tuff. Han darrade av rädsla.
”Är det en häst?” Sa Brunte
Framifrån såg den enorma varelsen ut som en människa, en sur gubbe med armarna i kors. Men baktill fanns en hästkropp.
”Jag är en kentaur. Det här är min glänta!”
”Jaja, förlåt, vi ska genast vända”, sa Bertil och försökte mana på Brunte att springa därifrån.
Men Brunte bara log:
”Vad fin du är!”
Då svimmade Bertil och blev hängande över Brunte.
Kentauren såg lika sur ut fortfarande, men lät lite mindre barsk:
”Jo men tack. Du är inte så pjåkig själv!”
Kentaurens mun hade fastnat i den sura positionen och armarna hade han hållit i kors så länge att det börjat växa mossa på dem. Men i ögonen kunde Brunte se att Kentauren blev glad.
”Jag har varit ensam så länge”, sa Kentauren.
Brunte och Kentauren blev vänner och Bertil kvicknade till så småningom, men vågade sig aldrig mera på att stjäla en häst.
