Stockholm
Under andra hälften av 1800-talet flyttades Stockholms centrum mer och mer från Gamla stan till Norrmalm. Stockholms befolkning växte snabbt då många flyttade från landsbygden och in till staden och dess förorter. Stockholm var i behov av en koncentrerad stadskärna för detaljhandel och administration. Man behövde också förbättra kommunikationerna, bygga tunnelbana och skapa effektivare genomfartsleder för den ökande bilismen.
I slutet av 1920-talet drog en lång politisk debatt igång. Hur skulle området kring Norrmalm moderniseras? För att få in idéer utlyste Stockholms stad 1932 en internationell stadsplanetävling. Men även om massor av förslag kom in, till och med från stora internationella arkitekter som Alvar Aalto och Le Corbusier, så kunde man inte enas om något.
Kriget kom emellan och det dröjde ända till 1945 innan Stockholms stadsfullmäktige antog den så kallade Norrmalmsregleringen, en omfattande revision av stadsplanen för nedre Norrmalm, som förverkligades under 1950-, 60-, och 70-talen. Stadsplanedirektören i Stockholm, Sven Markelius, ansvarade för projektet.
Genomförandet krävde omfattande rivningar och den äldre bebyggelsen fick offras för att ge plats åt det moderna Stockholms city. Klarakvarteren var slitna och förslummade då rivningarna startade i mars 1952. Lägenheterna var små och omoderna, ofta med utedass. Gatorna och innergårdarna var trånga och mörka. Man ansåg därför att det var mer lönsamt att bygga nytt än att renovera det gamla. Rivningarna omfattade ett stort område – ca 700 bostäder revs i Norrmalmsregleringens första fas. Det är den mest omfattande stadssaneringen i svensk historia och den har både beundrats och kritiserats. Stockholm genomgick lika stora, eller större, förändringar i stadsbebyggelsen jämfört med många städer i Europa som bombats under andra världskriget.
Politikerna tyckte att det redan gått åt mycket tid och ville inte ha någon arkitekttävling. De olika bygguppdragen delades därför ut mellan olika välkända arkitektkontor. Redan tidigt i processen anlitade Sven Markelius David Helldén, som växt upp i Knäred och Halmstad, för att hjälpa till med planarbetet samt rita några av byggnaderna. Alla var överens om att man ville ha höghus i centrumkärnan, men antalet och själva utformningen diskuterades länge och väl. Enligt Helldéns önskemål byggdes de fem Hötorgsskraporna. Han ritade själv den första av dem, den närmast Hötorget, uppförd 1959. Vännen Olle Bærtling fick uppdraget att utsmycka Helldéns höghus interiört.
Två våningsplan upp anlades takterasser av trädgårdsarkitekt Walter Bauer, även han från Halmstad. Målet var att skapa en grön oas för stockholmarna. Hans fru och kollega Lisa Bauer anlitades för att göra illustrationer av förslaget. Terasserna stängdes av säkerhetsskäl för allmänheten 1970.
Efter Hötorgsskraporna gick David Helldén vidare med utformningen av Sergelgatan. Han ritade även Hötorgshallen, Sergelteatern, Sergelrestaurangen samt Sergels torg ihop med dansken Piet Hein.
Området kring Sergels torg och Sergelgatan var i åratal en kraterlik byggarbetsplats som ofta kallades ”Riksgropen” men 1966 var både torget, Hötorgsskraporna och Sergelgatan färdiga och därmed första byggfasen avslutad.
Granne med Hötorgsskaporna ligger EPA-huset ritat av Stig Ancker från Falkenberg. Det har sin fasad mot Sergels torg och är en lägre och mer massiv byggnad.
PUB-huset är äldre och ritades redan 1924 av Hakon Ahlberg, med rötterna i Laholm och Harplinge. Några år senare ritade han saluhallen Klarahallen som låg nära Kungsbron mot Kungsholmen. Saluhallen blev inte så långlivad, utan revs redan 1966.
I utställningen lyfter vi, förutom de tre arkitekterna David Helldén, Hakon Ahlberg och Stig Ancker samt trädgårdsarkitekten Walter Bauer fotografen Lennart Olson, vars hela arkiv finns i Hallands Konstmuseums samlingar, och Lisa Bauer, glaskonstnär och illustratör. De båda har andra, men nog så viktiga roller. Lennart Olson dokumenterade med hjälp av sin kamera den nya bebyggelsen i Stockholms centrum för eftervärlden. Lisa Bauer har illustrerat, eller kanske snarare visualiserat, maken Walters visioner, men även David Helldéns, Stig Anckers och många andra arkitekters.
Två Halmstadsfödda konstnärer lyfts också i utställningen. Att berätta om Sergels torg utan att nämna Edvin Öhrström och hans högresta glasobelisk Kristall – vertikal accent, som kom på plats 1974, vore att förbise platsens kanske mest kända signum. I en glasmonter visas konstnärens modell.
I rummet står även en annan modell, nämligen David Helldéns och Olle Bærtlings djärva vision till Frescatiområdet vid Stockholms universitet. En ”rymdaula”. Även om just den aldrig förverkligades så vill vi med denna utställning ställa frågan:
Vad vore centrala Stockholm utan ett gäng hallänningar?
