Ett skepp går under
Den här målningen gjorde Axel Olson 1947. Det var bara två år efter att andra världskriget hade tagit slut. Axel och de andra i Halmstadgruppen hade ju redan sitt fäste här i Halmstad, men under krigets sista år hade de fått sällskap av många andra konstnärer som kom till Söndrum på somrarna. Den här målningen föreställer Grötviks hamn och Axel har nog inspirerats av sin relativt nye vän Sven X:et Erixson. Penseldragen är synliga och färgerna intensiva. Strandens stenar och de små fiskestugorna går åt terracotta och orange. I kontrast mot detta är den högra hamnpiren och fyren i ultramarin, liksom fyra människogestalter som oroligt tittar och pekar ut mot havets smutsigt ljusgröna jättevågor med vita toppar. Himlen och molnen går i samma färger och smälter nästan ihop med havet.
”Ett skepp går under” heter målningen, men skeppet ser vi inte. Det befinner sig utanför bildytan. Det har nog inte sjunkit ännu. Människorna som tittar ut mot havet och pekar ser kanske skeppets besättning kämpa där ute mot de oroande jättevågorna. Utanför själva tavlan. Havet smälter nästan ihop med himlen och molnen. Horisonten är inte rak, man kan nästan bli lite sjösjuk av att titta på den. Människorna böjer sig framåt, kanske för att stå emot vinden. Drunknar deras röster i vindens rytande? Kan de rädda sina vänner ute på skeppet?
Samtidigt ligger hamnbassängen ganska stilla. Solen tycks lysa så att det glittrar i vattnet och på alla de små stenarna på stranden. Det är som om människorna tittar ut mot det hemska som händer ute på havet, men bakom deras ryggar är det ganska lugnt och fint. Jag blir lite sugen på att bada i hamnbassängen. De tre båtarna där ser ut att ligga tryggt och stilla. Kanske kan man jämföra med hur det kan ha känts här i Halland under andra världskriget. Kriget pågick på mycket nära håll men här var det förhållandevis lugnt.
