Den gamle stenhuggaren

Sven X:et Erixsons målning av en gammal stenhuggare är målad med respekt och ömhet. Det hårda arbetet anar vi i mannens seniga armar och krökta rygg, i hans koncentrerade blick på verktygen och det stora stenblocket. Men i övrigt har nog X:et mer velat skildra friheten i arbetet, som många av stenhuggarna har vittnat om. En frihetskänsla som stenhuggarna delade med konstnärerna som tillbringade somrarna i Söndrum. Det uppstod genuin vänskap mellan dem, även om de på många sätt måste ha levt helt olika liv. Vänskapen genomsyrar den här målningen.

Som den kolorist han var har X:et tagit sig friheter och gett mannen lila väst och keps. Sannolikt var de inte lila i verkligheten. Färgen återkommer som skuggor på bergen och på de uthuggna stenblocken. Nedanför stenhuggaren ser vi det blå vattnet i ett av schakten som bildats. Det glittrar på ytan. Små distinkta prickar med penseln som också återkommer i bakgrunden där det vidsträckta havet breder ut sig. En buske böjer sig för vinden, lite som en spegling av mannens krökta kropp och på andra sidan tornar berget i toner av guldockra. De starka färgerna för tankarna till en het dag betydligt längre söderut i Europa. Det vita stendammet som täcker marken ser inte dammigt och hårt ut, det är starkt upplyst av solen och ser nästan ut som marmor.

Målningen är från X:ets första sommar i Söndrum och den andas en alldeles nyuppväckt förälskelse. Det spritter i färgen.

Vad kan stenhuggaren ha tyckt om målningen? Vem var han? Det sägs att hans släktingar erbjöds att köpa målningen, men tackade nej. I stället kom den att köpas av en konstnär som varit elev till X:et på Kungliga Konsthögskolan, som senare sålde den till Hallands Konstmuseum. Det är vi glada över.